Så var vi där igen.
Första arbetsveckorna efter sommaren.
Inkorgen har förökat sig under semestern, kalendern börjar anta formen av ett parti Tetris och människor omkring oss säger saker som:
”Nu drar det igång på riktigt.”
Och ganska snart kommer den.
Meningen som vi tycks kunna uttala oftare än ”hej”:
”Jag har inte tid.”
Fast är det verkligen sant?
För många år sedan skrev Bodil Jönsson i sin fantastiska bok Tio tankar om tid något som fastnade hos mig:
”Antingen kan vi inbilla oss att vi har ont om tid eller gott om tid. Tiden är ju vad den är.”
Jag tänker ofta på det där, inte minst efter sommaren.
För om man frågar människor hur semestern har varit får man ibland två helt motsatta svar.
”Fantastisk! Vi hann med hur mycket som helst. Vi badade, grillade, träffade vänner, gjorde utflykter och bara njöt.”
Och:
”Fantastisk! Men herregud, vart tog tiden vägen? Det sa bara swosh. Vi hann ju inte hälften av allt vi hade tänkt.”
Samma sommar.
Samma antal veckor.
Samma dygn med exakt lika många timmar.
Ändå två helt olika upplevelser av tiden.
Halvfullt timglas eller halvtomt.
Det fascinerar mig.
För tid är samtidigt det mest rättvist fördelade vi har. Rik eller fattig, vd eller praktikant, semesterfirare eller småbarnsförälder – vi får alla 24 timmar varje dygn. Sedan är det förstås inte riktigt så enkelt.
Våra dagar är ju knappast tomma vita ark som bara väntar på att fyllas med sådant vi längtar efter.
Vi ska arbeta. Sova. Pendla. Handla. Laga mat. Tvätta. Städa toaletten. Para ihop sockor som av någon märklig anledning aldrig tycks ha samma överlevnadsförmåga i tvättmaskinen. Köpa kattsand. Betala räkningar. Leta efter glasögonen som sitter på huvudet.
Och har man barn kan man utan problem lägga till ett antal ytterligare heltidsanställningar.
Så nej, jag menar inte att vi alla sitter på enorma mängder fri tid och bara slarvar bort den.
Men jag tror att det finns en viktig skillnad mellan att ha mycket att göra och att ständigt gå omkring med känslan av att inte ha tid.
För orden vi använder påverkar hur vi upplever våra liv.
Säger vi till oss själva tio gånger om dagen att vi inte har tid, då börjar vi ganska snart leva som om vi vore jagade.
Vi går fortare.
Äter fortare.
Svarar snabbare.
Avbryter oftare.
Lyssnar sämre.
Och någonstans där blir det lite märkligt.
För vi försöker spara tid genom att skynda oss igenom den.
Efter semestern blir detta extra tydligt.
Vi har kanske precis haft några veckor där frukosten fick ta lite längre tid. Där ett samtal kunde fortsätta utan att någon tittade på klockan. Där promenaden inte behövde ha ett mål. Där vi faktiskt hann se solen gå ner.
Sedan kommer vi tillbaka till jobbet och inom några dagar har vi lyckats avskaffa nästan allt det där.
Kalendern fylls.
Möten bokas.
Mejlen blir någon annans att-göra-lista åt oss.
Telefonen plingar.
Någon frågar: ”Har du två minuter?”
Vilket märkligt nog nästan aldrig betyder två minuter.
Och snart säger vi det igen:
”Jag har inte tid.”
Kanske borde vi därför börja hösten med en annan fråga.
Inte:
Hur ska jag hinna allt?
Utan:
Vad av allt detta är faktiskt värt min tid?
För det är kanske där skillnaden finns.
Vi kan inte alltid styra över hur mycket som måste göras, men vi kan ofta påverka vad som får vår uppmärksamhet.
Och uppmärksamhet är i praktiken tid.
Det vi ger vår uppmärksamhet till, det ger vi en del av vårt liv.
Det gör frågan ganska mycket större än kalenderplanering och effektivitet.
Vilka människor vill jag faktiskt ha tid för i höst?
Vilka samtal vill jag inte stressa igenom?
Vilka möten behöver jag verkligen vara med på?
Vad kan jag säga nej till för att kunna säga ja till något viktigare?
Och vad tänker jag göra med de där små luckorna som ibland trots allt uppstår?
Fylla dem direkt?
Eller låta dem vara just luckor?
Det finns något nästan provocerande i en tom ruta i kalendern.
Som om tiden ännu inte blivit nyttiggjord.
Jag tror vi behöver bli bättre på att stå ut med det.
För kanske är målet inte att hinna så mycket som möjligt.
Kanske är målet att uppleva så mycket som möjligt av det vi faktiskt gör.
När jag en dag sitter där och summerar mitt liv tror jag nämligen inte att jag kommer vara särskilt stolt över att jag lyckades pressa in ytterligare tre möten en tisdag i oktober.
Jag hoppas att jag i stället kan känna:
Jag var där.
Jag hann prata klart.
Jag hann lyssna.
Jag hann skratta.
Jag hann vara med människorna jag tycker om.
Så min ambition den här hösten ska inte vara att hinna mer.
Den ska vara att hinna vara med.
För tiden är ju vad den är.
Frågan är bara hur vi väljer att leva den.
Micke Darmell, föreläsare och utbildare
Texten är inspirerad från ett kapitel i min bok ”TIMEOUT-konsten att få gott om tid”
